Kitty

Strax innan vi skulle gå och lägga oss busade Elias och jag. Skojade och funderade över hur de stackarna som sitter fast på Londons flygplats på grund av snövädret. Vi var så glada över att bara vara hemma. Hur vi kan njuta av att bara vara. Bara kunna mysa i sängen med ett varmt täcke och göra vad man vill - hemma! Finns det når som kan slå det? Elias sa: - "Hellre några dagar på ett marmorgolv på Heathrow än den långa tiden jag har vistats på på sjukhuset". Så rätt, så rätt! Mitt i detta sa Elias: " -Är Kitty död?!" "-Ja". Snabbt slog han ner blicken och sa " -Jag har känt det på mig". Sen undrade han vad det var som hände och varför. Frågor som jag inte riktigt kunde svara på. Jag berättade att "hon" ska ha en minnesgala i april... Det blev ett kort samtal om detta. Tror inte han orkade med mer. Men han ville veta - för han har undrat så länge varför han inte sett eller hört nåt om henne...saknat henne.
Det är tufft och jobbigt! Våra sjuka barn kämpar för sina liv mot den fruktansvärda cancern. Sen inte nog med det - de får så mycket sorg med i sin egna kamp. Deras verklighet kantas av andra barn som de träffat och lärt känna som inte klarat kampen. Jag som förälder gör mitt yttersta för att skydda och peppa, men när ett barn man känner dör...eller man får besked om att de inte kan göra mer... det är fruktansvärt - tycker jag. Då kan man bara ana hur Elias känner det inom sig. Den rädslan... den rädslan man själv går omkring med...undrar när den försvinner. Måtte alla änglar finnas där! Önskar att alla barn som kämpar får komma hem till sina hem och bara kunna njuta av att vara hemma. Vi vet värdet av att "bara vara hemma". Inget kan slå det. Speciellt nu till jul...