Elias

Elias
Elias har cancer, men cancern har inte honom

lördag 24 april 2010

Antons konfirmation

Idag har det varit en strålande dag! Solen har visat sig från sin bästa sida och värmen har kommit tillbaka.
Beatrice och jag har grävt och städat lite i det lilla man kan kalla vår trädgård. Nu ska vi fixa kökslandet = plantera gräslös, rosmarin och en rabarba. En "nysatt" vinbärsbuske finns redan. Sen är den platsen fylld. I morgon ska vi kämpa med att lägga plattor i förrådet - förhandssuck!

Efter det blev det en tur till Esarps kyrka.

Anton konfirmerades.

Det var en konfirmation med bara killar. Men Anton ser glad ut ändå.

Storebror Anton med sina syskon Elias och Beatrice. Man kan nästan se hur solen bara strålar...


Efter kyrkobesöket blev det god mat hemma hos Antons mormor och morfar i Genarp i sällskap med Antons släkt och deras vänner. Bål med tilltugg, middag och tårta. Anton fick en massa pengar av de flesta, ett blingbling kors halsband av sin mamma, en kokbok och http://emelia.files.wordpress.com/2008/05/kosta-boda-mine.jpgKosta Boda glas och skål - mine- av oss, en superfin fotobok av sin gudfar med bilder från födslen och fram till nu, en flagga mm.

Här ser Anton lite trött ut. Undra om det var jobbigt att bli konfirmerad? Elias han gillar att busa med sin storebror trots att han har sin dagliga näsblod - även här vid matbordet...


Här är Anton med sin mamma & pappa.

En härlig och trevlig dag på alla sätt och vis. Nu hoppas vi att vi kan vi se fram emot att Anton ska kunna laga kulinariska rätter med hjälp av den kokboksbibel han fick av oss.
Tack Ingela, Lena och Kjell-Åke!

När vi kom hem ville Bea tvunget ut igen och städa lite till. Men en bild på henne i Louises sjömansklänning fick det bli innan hon hoppade i andra kläder.

2 kommentarer:

  1. Tack själva, kul att ni kom! Det blev en härlig och lyckad dag....förhoppningsvis en dag som Anton kommer till att minnas med glädje.
    Tar tacksamt emot alla foton som Anette fotade.

    Hälsningar
    Ingela

    SvaraRadera
  2. Hej!

    Min son Martin som fyller 30 i höst gick igenom detta när han var drygt 15 år gammal. Jag känner igen mycket av det som ni gått igenom. Hans behandling tog 1,5 år och han är fullt frisk idag. Man får en helt annan inställning till livet efter en pärs som detta. Jag uppskattar många andra saker nu än innan hans sjukdomstid. Mina tankar går ibland till de familjer som mist ett barn och känner mig lyckligt lottad. Kan inte tänka mig något värre än att förlora ett barn. Hoppas verkligen allt går bra!

    SvaraRadera