Elias

Elias
Elias har cancer, men cancern har inte honom

tisdag 28 september 2010

Dagens läkarkontroll och Lugi damlag vann!

Idag mådde Elias inte bra när vi körde till sjukhuset. Hade rejält ont i kroppen.
När vi väl kom in till läkaren så tog jag upp det här med hans smärtor. Läkaren frågade honom " Har du ont någonstans idag?" -"Nej". Jag tappade hakan och berättade hur han precis klagat över sina smärtor. Men Elias vägrade ändra sig. Så läkaren tolkade att han har smärtor som kommer och går. Han sa att han bara haft ont från och till i 1,5 vecka. Tagit smärtstillande vid 2 tillfällen... Så resultatet blev att vi ska avvakta. Hans trötthet kan bero på den ökade dosen cellgifter... Elias sa sig vara mer orolig över han inte ska bli så lång. Vilket läkaren sa att han kommer att bli. Ska prova med helt vanliga vitaminer mot växtvärk.
Medan jag var inne på avdelningen 10minuter hann Elias gå in en sväng om sjukhusskolan och räkna lite matte.
Vad hände sen? Jo - Elias ville hem för han var trött OCH hade ONT I KROPPEN. Jag bara frågade varför han sa så. Han hade ju 15 min tidigare sagt att han inte hade ont. Men han svarade bara att smärtan kommer och går. Jag skjutsade Elias till skolan och följde med honom in till lektionen.
Ikväll var det match mellan LUGIs Elit damlag och Skövde. Elias och Bea var där och hejade och träffade sina lagkamrater. Elias var jätteglad över få vara med! Han såg så nöjd ut. Tyvärr spelade inte "vår" Hanna, satt på bänken. Skadad?? Men laget vann!!! Nervöst in till det sista. Grattis LUGI!
Strax innan Elias gick och la sig hade vi ett samtal kring vad som hände idag och hans smärtor. Kom överens att vi avvaktar tills på måndag. Om han har fortsatt ont i kroppen tar vi kontakt med dagvården. Elias ser nog helst att han får ett svar av Albert. Pratade om vad det kan vara och att han måste berätta hur det verkligen är, så vi kan göra något åt det. Tänka positivt!
Innan han somnade sa han:" Jag vet det är medicinerna, för det känns mest när jag spänner musklerna".

2 kommentarer:

  1. Oj, vad jag känner igen det! Hade precis samma bekymmer. När vi var på sjukhuset - inga problem. Utanför dörren...
    Fick ofta svar från mitt barn att det inte var lönt att klaga. Det var så frustrerande och man kände sig som en "hittepåmamma". Kram på er!

    SvaraRadera
  2. Kan vara sorg. Sorg över sjukdomen kommer sällan när man kämpar som mest, utan efteråt, när det finns möjlighet att reflektera. Och reflekterar gör han ju, eftersom han går och tänker på konsekvenserna, med tex längden som du beskriver. Och på denna sorg, en ny sorg i en separation... Och den kan vara svår att ventilera med en som är partisk om du förstår vad jag menar.

    SvaraRadera