4 februari 2010.

Dessa vaken nätter som vi kämpar med börjar kännas ordentligt. Man går som i ett halvvaket töcken och bara kämpar sig igen ännu en dag och natt. Men Beas blodsocker måste ställas in och det finns inget annat alternativ än att verkligen ha koll på hennes blodsocker. De senaste nätterna har det legat skyhögt och i natt - ja, då har vi fått sänka dosen så insulinpumpen bara har gått på 25% dosering - så det här kommer att ta ett tag... Louise blodsocker var också lågt igårkväll och jag lovade att kolla henne i natt också. Men tröttheten gjorde att jag glömde. Jag vaknade med ett ryck och paniken vällde fram strax innan 6 på morgonen. Sprang upp för trapporna med hjärtat i halsgropen. Louise! Puh, hon svarade! Gick in och tog Beas kontroll. 4.0 - ok. La mig i soffan framför TV4:s nyheter eftersom pulsen var 190 visste jag att det var lönlöst att ens försöka somna om 45 minuter innan det var dax att väcka Beatrice och Elias. Tji fick jag. Jag minns att de pratade om snöskottning av tak, sen vaknade jag av ett ryck igen. Klockan var sån tur var bara strax efter 7. Upp igen och väcka barnen och göra i ordning frukost. Dukade i soffan framför nyheterna. Först kom Beatrice. "Jag vill ha fil. Ingen macka" Sen kom Elias och sa att han inte mådde bra. Ont i huvudet och magen. Satte sig intill mig och hängde över mig medan jag la en arm om honom. Jag tröstade honom och sa att det säkert skulle bli bättre om han åt lite av sin macka och drack lite mjölk. Så han började äta medan han satt inkurad hos mig. Lugn och åt sin macka med kaviar.
Man har så många tankar. Jag känner mig så otroligt lyckligt lottad. Här sitter jag och bredvid mig har jag det underbaraste man kan ha. Beatrice som knorrar över sin frukost (som vanligt), Elias, Louise som sover en stund till eftersom hon har sovmorgon, Chrille som behöver sova ett tag till eftersom han tog blodsockerkontrollerna kl.2 och 4, ett hem och 2 gosiga mysiga hundar. Det är klart att man blir orolig och ledsen för att Elias inte mår bra, men ändå...HAN är här! Om man jämför med hur han mådde för 1 år sen... då varje dag var en kamp om allt. Allt var dåligt. Hela han var så genomdålig att läkarna inte visste hur de skulle göra. Då kan man tycka att huvudvärk och magont nästan inte är nåt alls, men samtidigt så är det ju det. De får stå ut med mycket mer än vad friska barn gör. Vi måste alla vara observanta på hur de mår och försöka "veta" vad allt står för. Hela dagarna. Det går inte en dag utan att vi måste fundera över vilken ställning till vad det blodprovsvärdet står för, det måendet är... Det är jobbigt att ha så sjuka barn. Jag/Vi skulle ge allt för att få dem friska! Så vad är lite trötthet jämfört med allt det som de genomgår?

Jag älskar att de finns!

Kärleken är vårt livs största glädje och vårt livs största sorg. Den är livet.