TRÖTT och bara för mycket

Beas diabetes verkar vara en riktigt svårknäckt nöt. Enl. hennes läkare den mest svårbehandlande han haft... men jag sa att jag inte nöjer mig med det utan "kräver" att han får ordning på det. Jag menar - han kan ju inte vara sämre än onkologerna som fixade Elias så suveränt! Vi förstår att han verkligen gör allt och verkligen vill vårt bästa - och vi tycker han är toppenbra...men just nu "nöjer vi oss inte med det". Bea kräver ca dubbeldos i insulin i förhållande till vad hon som mest borde ha - även med ett riktigt insulindropp. Så vi har ingen aning om när hon kommer att bli "utlagd" som hon själv benämnde det.
Elias har kämpat på bra idag i skolan. Med på i drotten där de spelade handikapphandboll. Med sig hem hade han sin kompis Ola från klassen. Så det är så härligt att hans liv börjar bli lite åt det normala.
Chrille och jag gjorde ett sjuhusbyte och jag körde direkt Elias till handbollsträningen och handlade under tiden. Chrille ringer och frågar mig om hur han ska göra med Bea på sjukhuset... man kan bli tokig för mindre. Om han bara fått sin rygg fixad så han kunde sova - hade det varit toppen. Det känns som om det räcker nu.
Nu är jag trött. Som en wettexduk som har blivit urvriden för många gånger. Snart vet man knappt vad man svarar på eller ens tänker på, för det går runt i huvudet. Nu får det gärna - och gärna mycket snart - hända nåt BRA. Mirakel emottages utan krussiduller.
Fick höra ett för oss "positivt besked". Elias ena önskan är uppfylld. Läkaren som vi anmälde till HSAN abetar inte kvar på den avdelningen längre (inte onkologen). (Som inte lyssnade på mig/oss när vi sa att vi trodde att Elias hade leukemi, ljög, inte tog Elias symtom på sepsis på allvar -som höll på att kosta honom livet, mm mm mm mm). Elias önskan var att denne läkare aldrig skulle utsätta ett annat barn för det som han själv blivit utsatt för - som det ser ut just nu, så "kan" han inte det.