Det finns INGET i hela världen som kan vara värre än när ens barn drabbas av cancer. Ingen som inte är i samma situation kan ens ana hur fruktansvärt det verkligen är. Inte ens ens närmsta vänner. Detta är det tuffaste hemskaste...och varje dag är en mardröm.

Jag kommer aldrig glömma vad Elias sa när han precis hade fått veta sin diagnos Leukemi. När djungeltrumman startade och våra mobiler ringde röda av alla ledsna och oroliga nära och kära. "Mamma, ringer de och frågar när det är begravning?" Det sved i hjärtat och jag sa med tårar rinnande nerför kinderna "Nej, de vill veta när du blir frisk." Vi kunde inte då ens själva i våra vildaste fantasier av mardrömmar tro att det skulle vara så fruktansvärt fruktansvärt svårt att bara ta sig igenom bara en enda dag.

Alla "övergrepp". Ens barn som bara måste acceptera att vara med det ena efter det andra. De som får cancer måste genomlida så ohyggligt mycket; tuffa cellgiftsbehandlingar, dropp, sövningar, operationer, blodprovstagningar, röntgen, mängder av alla möjliga undersökningar, antibiotikabehandlingar, isolering, sondmat, flera besök till tandhygienist, ligga på sjukhus under långa perioder, missa den vanliga vardagen - skolan under så lång tid, missar att vara med sina kompisar, syskonen blir drabbade... De drabbas av oavbruten oro, tappar håret, svåra smärtor, infektionskänsliga, mår illa och kräks, kan inte äta, ändrar kroppsutseende - vikt, magproblem, slemhinnebesvär, blir svaga, orkeslösa, sömnen påverkas, ångest, biverkningar, etc etc.
... Rädslan för att det inte ska gå vägen. Man möter döden. Barn man levt tillsammans med på avdelningen medan de kämpade under Elias tid där - en del kom aldrig hem... andra kämpar för sina liv...kanske tillhör någon av dem som heller inte kommer därifrån.
Kan någon ens ana hur det är att vara där? Kan nån ens ana hur jobbigt det är att se sitt barn kämpa för sitt liv? Rädslan...? Hoppet? Kan nån...?

Glädje? Ja, det finns! Man blir glad för detaljer som andra inte ens "vet" att de finns. Nåt av det största var när Elias stod och sjöng i kyrkan på skolavslutningen nu i julas. Det var så stort! Man gläds åt skitbagateller. Bara att se dem varje dag - det är underbart! Varje dag är en gåva!

Jag hoppas och önskar att framtiden ska ge alla dessa barn och familjer en framtid som betyder att varje barn som får cancer - ska få bli friska.
Även det minsta bidrag gör skillnad! Vad är 20kr? Inte ens en chipspåse till sitt fredagsmys... Kanske är det just "ditt" fredagsmys som gör genombrottet?
Tack alla Ni som stödjer på olika sätt! Tack alla vänner som finns trots att vi just nu inte orkat vara sociala alls!