"Karrantän"

I morse åkte Elias in och tog prover på avdelningen. Efter nån timme ringde läkaren och ville att Elias skulle avbryta sin behandling akut. (Vilket han gjorde i söndags...). Hans Hb var 89 (= oförändrat), trombocyter 74 (= lite bättre) men hans vita är i botten. Har i princip inga neutrofila 0,35, så hans immnuförsvar är kraftigt försvagat. Vid minsta tecken till feber ska han in till sjukhuset för penicillinbehandling intravenöst. Hon avråder oss från att ge oss iväg nån annanstans. Läkaren tyckte det var konstigt att hans värden gått ner så pass mycket trots att han avbröt sin behandling i söndags. Så nu är det karrantän och ny provtagning i morgon som gäller.
Anton kom hit förkyld och full med utslag, så han fick åka hem till sin mamma igen. Vi är hyperrädda så knäna skakar... Tankarna går på alla håll. I januari la Elias benmärg av och vi vet ju hur allvarligt det blev... sen har vi ju andras facit också, så det är klart att man har svårt att tänka klart.
Detta var inte precis vad vi väntat oss. Vi trodde kanske att han skulle behöva en påse blod eller trombocyter...
Ja, vad ska man säga? Louises önskan gick i uppfyllelse. Vi var hemma tillsammans på julafton. Det var vi alla glada för så klart. Men att varje dag inte kunna planera nåt annat än att ta dagen som den kommer - ibland känns det lite väl trist. Jag önskar verkligen inget hellre än att ödet skulle vilja gynna oss lite mer. Denna ständiga oro tär på ens krafter. Man blir helt matt och orkeslös. Magen kör och hjärtat dunkar. Det är stressen i kroppen som kör på. Vi mår som om vi åker en berg-o-dalbana. Men vi ska inte klaga - Elias har aldrig gjort det och lär väl inte göra det heller och det är ju faktiskt HAN som har det klart allra värst. Han är en superhjälte!!!! Som vi beundrar honom, hans tålamod och kämparanda!!!