...det här skulle inget barn (eller förälder) förberedas för...

Igår kväll pratade jag med Elias. Berättade att en av dem han känner från avdelningen inte mår så bra...att han kanske måste förbereda sig på det värsta... Då svarade han direkt utan att tveka;" Mirakel sker! Se bara på mig!"
Gud - vad vi önskar att det var så för alla de barnen som ligger där och kämpar för sina liv!!! Alla skulle de få mirakelmedicin och bli friska - allihop! Men sanningen är den att det är långt ifrån alla som blir friska - det är för få! Vi vet att läkarna gör allt som står i deras makt för att barnen ska bli friska... men för ofta händer det som inte får ske...
Hur många förbereder sina barn på att de ska få uppleva att ett annat barn de känner inte kommer överleva? Hur mår de av att veta att andra som de känt och varit i samma situation som de själva befinner sig i - har dött? Denna sjuka djävlulska verklighet! Denna cancer som dödar! Undrar hur många som kan förstå hur det är att leva i denna skräck och närvaro av död...i princip dagligen. Oron. Oron över allt. Oron över dagen, återfall och framtiden. Elias själv säger ofta att han kommer vara frisk när han fyller 17år. Han är helt fokuserad på det. 17år! 2 hemska och fruktansvärda år har han kämpat. Från 9 år till ...17år. Tänk på det! Det är en lång tid för ett barn att kämpa.
Det är inte konstigt att man känner sig ledsen ibland och ibland helt otroligt lycklig över småsaker som ingen annan ens kan nudda vid tanken på hur man kan vara så glad för så vardagliga ting. Hur många vaknar på morgonen och tänker " Waw, en ny dag och jag har mina barn här hos mig!"? Inte så många jag känner i varje fall. Men för mig är det helt fantastiskt - lika fantastiskt varje dag. Inget kan slå det!
Det är inte konstigt att Elias sitter i knät på kvällarna - kramas - och vill sova intill och hålla handen på natten. Det vore nästan konstigt om det var tvärtom. Min mirakelprins!
När Elias låg inne på avdelningen kändes det som om "döden" lurade bakom ryggen, flåsade i nacken på en. Man kunde inte känna sig säker för en minut och man visste aldrig "vem" som skulle drabbas av den. Döden kändes så närvarande emellanåt och så skrämmande. Utan allt stöd från andra föräldrar så hade man nog klappat ihop totalt. Det är så konstigt. Allt man önskar är att aldrig mer komma dit, men man kan ändå aldrig komma ifrån det.