Biverkningar... och försäkringskassan

Det känns som om dagarna släpar sig fram. Vi riktigt kan se hur Elias verkligen kämpar sitt allra bästa för att orka med de biverkningarna som dexacortralen och Vincristinet ger. I fredags ramlade han flera gånger pga av att benen vek sig. Tårarna var där så klart. Han blev lite gladare när storebror Anton kom och spelade med honom. Bea saknar sin annars så glada bästa kompis. Vi försöker prata med henne om att det snart går över - att han snart blir sitt vanliga jag igen. Men vi förstår henne. När inte Elias mår bra, då mår ingen av oss bra. Varje minut känns som en timme.
Varje måltid är en kamp. Elias vill inte ha nåt att äta. Bea är dålig redan från början...så cirkusen är ett faktum.
Försäkringskassans utredare hörde av sig. De sa att de inte tyckte vi kunde vara hemma och ta hand om Elias längre. Att det skulle räcka med 6månader när ens barn fick cancer. Hur kan de bara ringa och säga så? Är alla likadana rakt över eller? Efter 6 månader då låg Elias på sjukhuset och var så dålig att läkarna inte visste hur de skulle behandla honom överhuvudtaget. Om han skulle komma hem alls. Hur kan de ringa hem utan att ta reda på fakta om det enskilda fallet? Christer fick verkligen argumentera för Elias. Sa att de var tvungna att kontakta Elias läkare - inte oss. Tror de att vi verkligen skulle välja att vara hemma före att ha ett normalt fungerande liv med skola och arbete??? Viktigast för oss är tveklöst att Elias och våra andra barn ska må så bra det bara går. Vem och hur skulle det gå till om vi inte tog hand om dem? Hur tänker de?
Igår kväll hade Elias så ont i kroppen att han behövde få smärtstillande. En timme senare hade han feber... så vi fick lite "skrämselhicka". Vi avvaktade ett tag och sån tur var så gav den med sig sakteliga under sena kvällen. Så idag ska vi hålla tummarna att den inte återkommer.