Busfabriken

I 2 dagar har Elias varit i sin egna skola på Munspelet. Inte riktigt hela dagar, men oj vad härligt det är att se honom börja få en vanlig vardag. Idag hämtade pappa honom vid halv 1. Han hann precis innanför dörren innan han somnade i soffan helt utmattad.
Elias och Bea tillsammans med andra cancerbarn var bjudna till Busfabriken i Helsingborg av 2 studenttjejer. Chrille hämtade upp mig på jobbet innan vi körde iväg. En finfin anläggning bara fyllt till brädden med kuligheter för barnen. Chrille och jag körde en sväng till Väla under tiden men kom en stund innan barnen skulle hämtas. Då hittade vi Elias och Bea sittandes på en tivolihäst brevid Sebastian som satt på en. Då slog det mig att det här är nog första gången som Elias har lekt "på riktigt" på 1,5år. Han var så glad! Han såg så verkligen lycklig ut. Så fri från allt det vi lever med varje dag. Jag blev rörd till tårar av glädje - men även av sorg... för man kan inte komma ifrån hur mycket han har fått gå igenom. Ibland "vaknar" man till i den "vanliga" världen. Det som de flesta tar så för givet, det har varit oss så fjärran i verkliga livet, men även i tanken så man vet knappt om att det finns förrän det verkligen händer. Hur många tänker hur glada de är så de får tårar i ögonen för att ens barn leker?