Sälen över nyår.

Elias värden bara sjönk och sjönk för varje dag som gick och ... ja, vad som hände var att vi inte kunde åka iväg till Sälen där vi hyrt Barncancerföreningens "lägenhet" (stuga är ett mer passande ord). Tredje dagen då värdena var nere på 0,18 i neutrofila, ja, då var i alla fall jag helt säker på att vi kunde glömma bort att åka iväg. Våra vänner vi skulle åka med fick köra utan oss. Läkarna hade avrått oss att åka iväg någonstans alls. Elias blev urledsen, jag med och Chrille fick spratt i hjärnan och packade bilen. Han ville åka ändå. Men jag sa att vi inte skulle leka rysk roulette med Elias som insats - inte ta risken - att Elias hälsa är viktigare än någonting annat. Sälen ligger kvar. Sen ringde läkaren upp. Vi hade ett långt samtal med honom och diskuterade farorna, men han sa att vi "kunde" åka om vi vågade. Han sa att det finns helikoptrar! Han lovade att läkarna på avdelningen skulle finnas för oss, om Elias skulle bli dålig och inlagd på sjukhus. Att de skulle supporta. Mina tårar sprutade och jag kunde knappt prata så ledsen jag var. Han sa att Elias psykiska hälsa kanske skulle få ett uppsving, så att hans värden skulle stiga. Sen ringde Chrille till Sälens vårdcentral som hänvisade till Mora lasarett - som ligger ca 10 mil från Sälen, men de skulle inte klara av att ta hand om Elias skulle bli sjuk, det fick bli Faluns lasarett som ligger 20 mil från Sälen. De höll med och sa att det finns helikoptrar och att de kunde klara att ta hand om honom. De kunde ta kontakt med Lund. De halvladdade för ett ev. besök... Vi ringde upp Barncancerföreningen och frågade om det fanns en annan vecka ledig - men, nej. Elias grät och ville åka. Så med klart mycket oroliga fjärilar i magen, kraftig huvudvärk och tårar i ögonen gav vi oss iväg på söndagseftermiddagen vid 14.oo. Det var ett hemskt jobbigt beslut att ta. Åka eller inte åka. Vilket val vi än gjorde så var det lika rätt och samtidigt lika fel...hur man än vände och vred på det. Stackars Anton kunde inte alls följa med eftersom han var så sjuk. Hans kraftiga hosta och utslag - fick kryas på sig hos sin mamma. (Alla som inte är helt krya är portade från att umgås med Elias).
Resan upp gick väldigt bra.Vi hade fått låna DVD som barnen kunde se på i bilen, så de hade det helt ok. På vägen upp "såg" jag mest skyltar med texten SJUKHUS på. Det blev en del på de 75 milen vi körde.
När klockan var 12 på natten rullade vi in på Vintergatan och stugan som Barncancerföreningen Södra äger, där familjen Gramstad väntade. Vi blev överväldigade över hur fin stugan var. Elias mådde fortfarande bra och det kändes lite bättre i magen.
Dagen efter gick vi iväg för att hyra skidor. Oj, vilken tid det tog att fixa det. Det var hur mycket folk som helst som tänkte detsamma. Men till slut var det vår tur och alla hade en uppsättning slalomskidor, stavar, skidhjälm och pjäxor.
Sen tog vi första bästa lift som bara råkade vara direkt utanför stugan och började åka. Elias log med hela ansiktet! Oh, vad glad han var att vi var där - att han fick prova på att åka skidor för första gången i sitt liv. Tillsammans med sin kompis Samuel. Elias var helt otrolig som orkade åka, trots sina dåliga värden. Visst orkade han inte lika länge som de andra, men Samuel och Louise gjorde honom gärna sällskap när han ville vila.
Elias har mått hur bra som helst och vi "unnade" oss att leva som om vi hade ett hyfsat normalt liv. Stressade inte med sängklädesbyten, tvättande i ett kör...mm. Vi hade det bara så helmysigt man kunde ha det i goda vänners lag. Maten hade vi planerat långt innan vi skulle åka, så den var i princip klar varje dag. Mat som alla barn gillar. Restaurangbesök...nej, det hade vi inte en tanke på alls. Det var bara så härligt att vara där och få ha det just härligt.
Samuel, Elias och Louise åkte i den lilla enkla backen alla dagar medan vi andra provade på lite olika backar precis i närheten. Vi var bara ett mobilsamtal bort - men det kom aldrig att samtal om att någon mådde dåligt. Det var den största bonus vi kunde önska oss.
Beatrice fick blodad tand och älskade att åka slalom. Hon lärde sig snabbt hur man skulle svänga med skidorna och hängde direkt med oss upp i lite svårare pister. Hon är så duktig! En riktig tuffing som bara njöt i backen och av all fart. Hon åkte tills hon inte orkade stå rakt upp på benen längre.

Marit Samuel Robin

Våra goa vänner som gjorde oss sällskap i Sälen.
Tack för att Ni ville följa med oss!!!

Stugan (den gula) som barncancerföreningen södra äger. Läget är helt kalastoppen alldelles intill liften och nära till allt som man vill ha nära till när man är i Sälen och åker skidor.

Adressen till stugan.
Ingången.

Här är Sälens i särklass bästa åkare! Trots låga värden, åkte han störtlopp nerför backen där vi bodde varje dag. Med ett stort smile (ok, det syns kanske inte så bra på bild, men det ÄR där. Garanterat!)

Backens goaste åkare!

Här kommer Elias på väg mot knappliften.

Samuel och Elias satt en del och roade sig framför datorn när de inte orkade åka. Och visst hade de roligt hela tiden tillsammans.

Elias och Samuel

Mamma Annette och Storasyster Louise

Ja, Beatrice gillade verkligen att åka slalom! Och duktig är hon! Efter bara nån dag i de lättaste backarna, så ville hon prova lite större utmaningar. Här är hon nästan nere igen efter ha åkt ner för Märtapisten.

Nyårsafton!
Nyårsafton var en härlig dag. Först var vi och åkte skidor, grillade korv, åkte lite till.
Lite lunch innan det är dax att åka igen. Korvgrillning över öppen eld och varm choklad satt inte fel!

Sen mös vi i stugan, tittade på grevinnan och betjänten och bastade bastu. I bastun var det varmt och vi kom på att vi kunde springa ut i snön och doppa oss i den. Sagt och gjort. Vi sprang ut och blev helt vita av snö innan vi sprang in igen - alla utom Louise. Elias och Bea skrattade så de tjöt! Det kändes så busigt och kul. Inte alls så kallt som man skulle tro. (Det var ca -15 grader ute varje dag). Efter dessa kuliga äventyr och god mat på det - ja, då blev det lite lugnt i stugan.

Här sitter vi och intar vår nyårsmat tillsammans.

Skulle lätt kunna ha lagt sig tidigt och bara varit nöjd med dagen. Men det var ju nyårsafton, så det var bara till att hålla sig vaken. När klockan närmade sig tolvsnåret bylsade vi på oss det varmaste kläder vi hade med oss och gick iväg till Gustavsbacken som låg en liten bit därifrån.


I Gustavsbacken bjöds det på uppvisning nerför backen av alla skidlärarna som åkte nerför med röda facklor. Det var verkligen något helt utöver det vanliga.
(Jag menar... när vi kom till backen - var den så brant att Robin och Bea tog av sig sina skidor och kasade på rumpan ner en stor bit. Tänk att nu åkt de i bara ljuset av facklor i tåg efter varann och det såg så dansande lätt ut).

Här bjöds på det största och finaste fyrverkeri som vi nånsin skådat. Det verkade hålla på i evigheter.

Vi skulle kunna lägga in hur många bilder som helst på helt otroliga raketer, men det tar sån tid att ladda in dem...

Gott Nytt År 2010!

Elias håller i nyårscigarren och Samuel i "barnskumpan a la pommac".

Elias sa: "Det är skönt att det är ett nytt år, för 2009 var inget bra år alls".

Louise

Hur ser hon ut? Beatrice (i sina helt igenisade skidglasögon).

Elias

I sittliften på väg upp för Gustavsbacken.
Vi tyckte att Elias skulle få prova på att åka sittlift. Så vi bestämde oss för att åka upp till Gustavsbackens topp utan skidor. Och han gillade det. Vi hade en sån otrolig utsikt och lite coolt att sitta så högt uppe i luften.


På toppen av Gustavsbacken - var det regält kallt.

När vi väl tagit oss till toppen av Gustavsbacken var vi ju tvungna att ta en liten fika i restaurangen Snögubben. Gissa om barnen hade det gott och njöt av att bara vara.

t

Vilopaus i nere i Gustavsbacken sen vi åkt sittliften tillbaka ner.

Här är vi samlade. Det är kallt, men oj, så härligt ändå.

Sista dagen vi var här passade vi på att utnyttja. När vi lämnat nycklarna för stugan överraskade vi barnen med att de fick prova på en kort tur med att åka hundsläde. Det var "bara" -17 grader, så vi ville bara ta en kort tur.

Innan dess hann vi med en liten titt i kyrkan.

Fjällkyrkan

Vi tände alla ett ljus och lämnade vars en tyst bön. En av dem handlade så klart om att Elias ska bli frisk - och se ljuset - det kan ju bara betyda att man blir bönhörd.

Kyrkolåset

Är inte vintern bara helt sagolikt vacker?

Här åker vi hundsläde ut över totalt orörd snö... i den vackraste natur ögat kan se. Solen skiner, snön gnistrar som om den vore fylld med diamanter och det är bara helt tyst och fridfullt.

Det var regält med snö i Sälen. Närmare 1 meter skulle vi tro.

Lilla slädhunden pratar med Beatrice som bara myser.


Här är den vackraste bilden på Beatrice och Elias. Man kan riktig se hur nöjda de är. Eller hur!

Vi kan inte säga annat än att den här resan blev helt underbar med sol, snö, kul i goda vänners sällskap. Vi är så otroligt otroligt tacksamma för att Elias inte blev det minsta sjuk!