Det händer nåt hela tiden...

I morse var det Louises tur att stå med huvudet i toalettstolen. Hennes blodsocker var skyhögt. Ketoacidos. Så vi pumpade i henne insulin och hon fortsatte att kräkas. Blodsockret vägrade gå ner trots att hon fick hur mycket insulin som helst. Klockan ett insåg vi att vi var tvungna att åka in till akuten med henne. Hon fick en nål direkt och läkaren ordinerade prover, dropp och inläggning på avdelning 65. Det tog inte långt tid innan hon var där. Jag tänkte inte att hon skulle bli inlagd utan bara stabiliseras på akuten, men läkaren var mer bestämd än jag envis. Trots ringeracetat i rasande takt (halv liter i timmen) och insulin, så ville inte blodsockret ge med sig ordentligt. Men hennes blodgas värden blev bättre allt eftersom.
Elias har varit med Hannes (grannkompisen) och tagit det lugnt medan Chrille hållt ställningarna med körning till sjukhuset och annat fix.
Elias känner sig lite hängig och lite ledsen. Vill inte äta så mycket. Det är väl behandlingen som tar på krafterna.
Snacka om att bli dränerad på kraft! Är det inte det ena, så är det det andra. Hela tiden nåt som händer. Vi hade tänkt träffa våra vänner från Island innan de åker hem i morgon... Ja, ja. Man får vara glad ändå. Vi bor nära sjukhuset och McDonald erbjuder ett lila Coca-Colaglas om man beställer en plusmeny. Livet kunde ha varit värre.