"inte vet väl jag"

...ja, vad ska man säga? Elias är inte sig lik alls. Apatisk, likgiltig och hängig. Verkar se rakt ut i rummet utan mål. Orkar inget. Vill inget. Ligger mest i soffan och tycker livet är trist. Vad man än försöker så orkar han inte eller vill inte. Frågar man något så får man bara "inte vet väl jag" till svar. Han vet inte ens om han är hungrig. Så "vet väl inte jag" mår han.
På söndag tar han sista dosen kortison - för denna gången... Hoppas hoppas han blir sig själv snabbt efter det! Han var ju så pigg och glad innan han började med Dexacortalen. Det är precis som om han blivit en helt annan person. Det är svårt att vara med kompisar nu. Han orkar han nog inte, han bryr sig kanske inte och hans kompisar skulle nog inte tycka han var kul att vara med heller. Det är nog bäst att vänta tills han mår bättre. Stackars honom!!! Vad han ska genomlida. Det är så ledsamt att vara förälder och se honom bli så här. Vi visste det. Vi var beredda. Men att ge honom tabletter 3 gånger om dagen när han är en pigg och glad pojke och veta att det ska bli så här. Det skär i hjärtat. Men vad har vi för val? Han genomlider det. Allt vi kan hoppas är att han en dag inte ska minnas det allra värsta han fått gå igenom. Att han kommer bli en underbar stor och stark kille - med den största högvinsten - att ha klarat av detta. Vi vet att han räknar ner i sin behandling. Han har kanske tom bättre koll än vi. Vill veta allt och när han ska få det ena och det andra. Men han har brukat säga: I mars då jag fyller 12år. Då är min behandling över.