Hem!

Provet togs 19.10 på pricken. Mitt när vi allihop satte oss och åt i avdelningens kök. Elias var hungrig och åt med ok aptit. Sen var han trött igen. Men framförallt less på att vara här. Han ville inte var på rummet. Ville inte spela ett spel. Orkade inte se på TV. Han satt med huvudet i kudden han lagt på bordet. Så nära till tårarna. Han sa nog en 10 gånger att han bara ville HEM. Hem till hundarna. Han längtade efter att bädda på golvet så han kunde gosa med Dixie och Morris.
Vi var och frågade efter provsvaret flera gånger, och började väl ställa in oss på att stanna kvar tills i morgon.
Sen kom sjuksköterskan och sa; 0,20. Elias drog ur kontakten i väggen som är till droppräknaren och fullkomligen sprang in till behandlingsrummet för att få nålen dragen och droppet borttaget. Han ville hellre att vi packade än följde med honom, så vi skulle komma hem fortast möjligt.
Elias var så glad över att komma hem. Hundarna blev glada. Vi kunde knappt tro det var sant. Hur var det möjligt att värdet gått ner när levervärdena är höga? Elias la sig i soffan och bara mös. Mådde inget vidare, men han var klart nöjd med att ha kommit hem!