Gnäll

Det är helg och veckan som har gått har varit helt hemsk. Elias är så ledsen för att han tappar hår i mängder. Han gråter och är förtvivlad. Vi försöker trösta honom så gott det går, men... hur kan man trösta? Flera andra säger bara att han inte ska vara ledsen, att det kommer tillbaka. Men för Elias är det en stor sak. Tänk själv. Hans kompisar fixar med sitt hår. Frisyrgele och vax. Han mår inget vidare av sin behandling. Är svag och matt. Kroppen värker och han har ont. Tar alvedon mot sina smärtor. Rörelserna är inte som de ska vara. Han orkar och kan inte gå i sin skola och träffa sina kompisar. Det han längtar efter så gränslöst mycket. Sen till råga på allt tappar han så mycket hår och på tisdag är det dax för högdosen... Vem hade inte varit ledsen?
Chrille mår inget vidare. Han rygg är fortfarande ett stort aj. Humöret är i botten. Han varken kan eller "orkar" göra nåt.
Själv jobbar jag som en iller. Dygnets timmar verkar knappt räcka till. Jag vill ju göra ett bra jobb. Pandemin tar såååå mycket tid på arbetet att allt annat måste läggas åt sidan och sen är det till att fortsätta att jobba hemma när man väl kör hem. Kvällarna blir sena och barnen försummade. Allt för att jag ska "kunna" vara "ledig"(=vård av allvarligt sjukt barn) när Elias ska in på sin högdos. Vem skulle annars få ihop allt pappersarbete och logistik inför influensavaccineringen? Vikarie - det finns inte i någras tankar i min verksamhet. Det jag inte gör själv nu - det finns kvar och väntar tills det blir gjort och just nu är läget att det måste vara klart innan Elias ska in på sin högdos för att allt ska gå så bra som det kan. Ledsamt och otroligt att det finns arbete som är så. Men jobbet är trots allt trevligt i summa summarium, även om man ibland undrar över den arbetsbelastningen man har.
Barnen. Det vore en lögn och säga att de inte blir påverkade. De mår väl heller inget vidare av att jag jobbar som en tok eller att Chrille inte heller mår bra. Vi umgås knappt med någon känns det som och livet känns rätt trist. Även om man kanske har möjlighet att träffa nån så finns inte orken. När man handlat, fixat med tvätten, satt in i diskmaskinen, plockat undan saker som ligger precis överallt - ja, då är man helt slut. Besviken över det grymma öde som vi blivit tilldelade. 3 sjuka barn och en man som är halvt invalido. Allt förpackat i en och samma förpackning. Värst av allt är inte dock inte allt jobb, utan all kamp, all oro och snart undrar jag hur länge man står ut utan att man ska falla helt platt ner och bara stirra ut i tomma intet. Måtte Elias högdos gå bra, flickornas blodsocker snart stabiliseras så man ska slippa ta blodsocker om nätterna, Chrille få träffa ryggspecialisterna i Ängelholm så han kan få hjälp och jag verkligen ber att vi ska få slippa alla tecken till influensa. Det vore en ganska stor katastof om vi skulle få det.
Nåt bra... köpte talgbollar till alla söta småfåglar nu när vädret kommer att bli kallare. Tänkte hänga dem precis utanför köksfönstret, så vi kan skydda dem mot de stora fåglarna. De ser ut som små söta änglar där de flyger och är så glada. "Vår" lilla talgoxehona (Fiffi) är knappt rädd för oss längre och kan flyga fram och sätta sig precis intill oss. Gulligt.
Kanske. Kanske ska vi göra ett försök att komma ut på en liten tur till Billebjer. Om vi orkar. Har vi tur kanske vi hittar björnbär.