Skype och skratt

Elias mår så där. Känner sig hängig, men han har ju en mindre infektion i kroppen eftersom han har sin munsår. Men stundtals är han så pigg! Så den här veckan är det skype med skolan som gäller. Ingen skolgång i skolan innan högdosen.
Innan Elias blev sjuk så var han en så reserverad pojke. Tystlåten. Pratade helst inte alls med vuxna han inte kände. På sjukhuset tvingades han till att prata. Han blev lite bättre allt eftersom, men sen mådde han ju så oerhört riktig dåligt och orkade inte prata av den anledningen. Allt var fokuserat på ren överlevnad, smärtor och mediciner. Lite svårt att kommunicera i respirator... Nu, nu är han så förändrad. Han trivs med att prata. Är inte alls lika reserverad. Men det som är så underbart härligt är att han SKRATTAR. Han skrattar direkt ur hjärtat åt småsaker, tillsammans med andra och är verkligen så glad. Han sitter vid middagsbordet och kan knappt äta pga av han ligger dubbel av skratt. Busar med sina systrar. Det är överhärligt!!! Ens hjärta slår extra gott. Det går inte en dag utan att man tänker på alla fruktansvärda besked vi fått, alla dagar vi levt i total skräck över att inte veta om han skulle klara en minut till... Den glädje man känner när Elias skrattar... Den är gränslös. Varje dags kamp som trots allt ger glädje, för vi vet alla hur skört livet kan vara. Kanske är "vår" glädje lite större än alla andras för vi vet vad verklig glädje innebär. Det innebär för oss att vi har vår prins här och nu - och han är glad. Hur gott är inte det!!? Även om han så klart har ångest emellanåt och inte vågar sova själv. Det vore väl mycket underligt om han inte kände rädsla, så mycket som han gått och går igenom. Evelinas bortgång har så klart påverkat oss mycket. Fått oss att värdera livet lite mer och ta till vara på det lilla i tillvaron. Fått en att frukta cancer, virus och bakterier. Några av mina första tankar var "vilken tur att det är leukemi så han kan bli frisk" Det var mina positiva tankar. (Snälla, säg aldrig det till nån med cancer!! För vem kan veta vem som tillhör en av de 4?) Inte ens i mina vildaste fantasier hade jag kunnat tro eller ens ana vilken fruktansvärd kamp det är, hur nära döden är så ofta och vilken smärta det är. Jag tror ingen som inte är i det kan ana. Man måste vara stark. Orka allt. Allt ifrån att få svåra besked till att handla, hinna med hemmet och de andra barnen - som ska till skolan, äta, .... Då är det tur att man har så goa vänner som bara "finns" där. Det känns skönt och veta.