Herpesblåsor.

Elias han mår faktiskt ganska bra. (Är lite trött bara). Om man bortser från att han nu fått nya förkylningsblåsor på läppen som vi började behandla med Valtrex igår. En förkylning som lurar i kroppen. Så Elias får ta det lugnt med skolan, så han inte drar på sig mer virus innan han ska läggas in på tisdag i nästa vecka för sin näst sista högdos. Vi skulle bli rätt besvikna om nåt kommer i vägen för det. Nu vill vi inte annat än att se att vi närmar oss slutet på de stora behandlingarna. Nu har Elias haft sin leukemi i strax över 1 år - det värsta året vi någonsin varit med om! Ett år vi aldrig kommer att glömma. Men vi har även fått så mycket med oss som vi tidigare tog så för givet. Livet måste man vara rädd om. Man kan inte ta det för givet. Jag såg en man på cykel. Han cyklade så fort. Verkade ha riktigt bråttom. Han höll bara i styret med sin ena hand, för på den andra armen hängde en lång rock. På packethållaren, satt en liten flicka på ca 6-7år utan hjälm. Min tanke var "Hur kan han?!" men sen tänkte jag också på hur lyckligt ovetande han var om hur skört livet är. Han verkade så odödlig där han cyklade i full fart med flickan vars hår fladdrade i vinden. På sätt och vis så skönt... En annan är ju rädd för det minsta lilla nuförtiden.
Igår var vi bjudna till våra kära fd grannar Bitte och Erik på riktig söndagsmiddag. Det var riktigt härligt at träffa dem och maten var helt ljuvligt god. Elias var superglad då han fick leka med sin kompis Vincent. Tusen tack för det!
Tack även till alla er som orkar lyssna på allt gnäll och till er som är så gulliga på olika sätt! Ni är de bästa vänner! Utan Er hade det svårt att stå ut. Kram kram kram!
Godnatt!