Sen...tog allt tid. Dagkirurgen ställde frågor och förklarade som om vi aldrig varit med om en sövning tidigare. Det var bara 21:a gången... Allt kändes omständigt jämfört med det vi är vana vid. Tom när vi frågade efter gårdagens provsvar kändes det som om det var nåt nytt förekommande. Så vi gick ner till dagvården och frågade om syrran där kunde förbarma sig och sätta nålen i porten. Hon sa ja. Puh! Skönt.
Elias fick lavemang inför coloscopin. Sen väntade och väntade vi. Sen väntade vi lite till...och ännu längre och Elias skrek av hunger och var ledsen. 
Han har ju inte ätit något sedan i lördags - inte konstigt att han var helt "tokig" när klockan var närmare 15.00 innan han kom in på operationssalen. Men så här är det alltid, tydligen. Det får de "tåla". Det är jobbigt att se sitt barn plågas på ett eller annat sätt. Att man bara finner sig i det hela tiden, men vad är valet? Vi förstår varför det är långa väntetider, vill inte klaga, men vi mår dåligt i alla fall. Tycker synd om alla barn som måste utsättas för allt hela tiden. Vi vill bara underlätta så långt det är möjligt eftersom det är så MYCKET han ska gå igenom.
Elias hade så ont när han vaknade ur narkosen. Var riktigt ledsen. Inte riktigt beredd på operationen de gjorde utöver gastroscopin och coloscopin. Det kan man förstå. Vår kämpe får uthärda så otroligt mycket. Han är den störste!
Inlägg
ja....vet inte vad jag ska skriva...finner inte ord.Följer er och tycker att Elias är en riktig kämpe...Dessa ungar...vad de får stå ut med mycket
SvaraRaderaHelt otroligt vad han står ut med Elias och han är verkligen duktig som klarar det så bra som han gör!! Kramar från Elin (claras syster)
SvaraRadera