Orolig vecka

Jag tror inte att jag känt mig så nere sedan vi fick beskedet om att Elias fått Leukemi. Givetvis var det en enorm chock när läkaren berättade det men, precis i denna stund så hade Elias fått smärtstillande + en massa annat så han mådde förhållandevis bra. Han log, skrattade, pratade och var vaken. De sista dagarna, sedan i fredags, så har han mer eller mindre sovit, varit tyst och apatisk. Jag har tagit åt mig av detta på ett "djupare" plan som har inneburit dåligt med sömn. Jag har ätit mindre och grubblat över vad som händer. Jag har känt mig mer maktlös än någonsin. Att se sitt barn bara försvinna in i "dimman", inte kunna prata eller få sådana svar som man är van vid, att se hur han bara inte bryr sig över huvudtaget har satt sig så djupt i mig så att jag själv är förvånad över min reaktion. Annette är en klippa! Jag kan inte med ord beskriva hur viktigt det är för mig att hon är vid min sida i denna situation. Gud vad jag älskar denna kvinnan! Våra andra barn betyder också oerhört mycket när man känner sig som jag gör nu. Att se dom skratta, titta på dom när dom sover är tillfällen som i denna stund fyller mig med positiv energi som jag försöker dela med mig.