"Elias är doktorernas utmaning"

Idag har det varit som alla andra dagar - upp, försöka få Elias att äta och sen iväg till sjukhuset. Elias mår inte alls bra och orkar ingenting. Måste åka rullstol, är otroligt trött, har ont i kroppen, gul i ögonen, blek och mår riktigt illa.
När vi kom till dagvården kom Viveka och tog prover direkt. Sen somnade Elias nästan med en gång, helt slut. Efter en stund kom Viveka in igen - fler prover hade ordinerats. Åsa, handbollstränare, kom förbi en kort stund. Elias var då vaken en kort stund. Vi väntade och väntade medan Elias sov. Vaknade och var kissnödig. Orkade inte ta sig till toaletten själv. Somnade igen. Då kom Viveka än en gång och tog fler prover. Fick då veta att hans blodvärde var lågt (76) och han skulle få blod. Levervärdena är ytterligare sämre. Han märkte knappt att hon satte blodpåse nr 9.
Läkaren kom och berättade att de inte vet varför hans levervärden är som de är. Alla onkologer diskuterar om vad det kan vara. Ingen vet något. De var iväg själva och tittade på det ultraljud som togs i onsdags... Tagit kontakt med en leverspecialist som heller inte kan klura ut varför. Kirurger ska konsulteras. Sjuksköterskorna funderar... Kan det bero på renoveringen?-Nej, vi har inte använt några farliga lösningsmedel eller oljefärger. Undrar om vi ger honom något som kan göra honom dålig.-Räkor eller kräftor? Om vi understimulerar honom. Koppar lagras i cellerna? Virus? "Elias är doktorernas utmaning". Det känns skrämmande att höra det. "Ha det så bra ni kan i helgen....."
Jag-vi är så rädd-a! Rädd för att Elias inte ska orka kämpa, att han ska ge upp kampen. Han har mått så dålig så länge - hur länge kan han orka??? Jag önskar att svaret är för evigt!
Själv klarade jag inte hålla skenet uppe och grät i köket. Det är jobbigt! Nästan alla andra med samma diagnos har mått ok efter ett tag, medan Elias får den ena besvärliga biverkningen efter den andra och biverkningar som de andra inte får och verkar må sämre än nån annan.
Det finns bara de som är i samma situation som kan förstå hur det är, som känner rädslan om hur döden står där och lurar bakom hörnet. Varje dag påminns man om det. Detta onda hemska varje dag. Varje dag längtar man till ett steg upp för trappan mot en friskare tillvaro. Minsta lilla förbättring är oerhört stora för oss - så små saker att andra som inte lever i det inte ens kan förstå vad man pratar om. Vi försöker se nåt bra varje dag, men idag...så får det vara; Tack alla ni andra föräldrar på avdelningen som funnits idag. Tack Karin för Du tror att det ska bli bra.