Lammskinn & tårar

I morse ringde öronkliniken. Elias fick en tid till lunch. Så vi åkte dit. Läkaren tittade i näsan och konstaterade att hans slemhinnor är irriterade (biverkan av behandlingen förståss). Han visade allt för oss. De hade ny apparatur som gjorde att vi kunde följa på en TV när han undersökte. Det var ganska stora områden inne i näsan så han kunde inte gör en kemisk bränning eftersom det kan förvärra hans näsblödande. Så hans behandling blir att inte pilla, inte fräsa för mycket och penicillinsalva ett par gånger om dagen och en penicillintuss i näsan på natten. Risk för att han kan få bakterier, pga av hans värden...
Efter läkarbesöket åkte han och Bea till mormor och morfar. Vi körde vidare till hem och villa mässan. Vår gamle vän Micke Ståhl släppte in oss gratis. Tittade runt på en massa fina och mysiga saker. Hittade lammskinn till vår fladdermusfåtöljsstomme som stod på vinden när vi flyttade in. Vi kunde bara inte motstå det. Dyrt, men oj så mysigt och gosigt! Ett alternativ för Elias i stället för soffan? En sopkvast blev det också och lite gott bröd därtill.
Middagen blev kokt höna med ris och potatis hos mormor och morfar innan det var dax att åka hem.
Lammskinnet passade perfekt! Underbart gött! Godkänt av alla! Äntligen börjar Chrille kunna sova. Han somnade tidigt, långt innan barnen kröp ner i sina sängar.
Vi satt uppe och spelade lite skitgubbe. Jag såg att Elias börjat få korta korta men täta ögonfransar och lite lite tendens till hår.
När det sen blev dax för dem att göra sig i ordning kom Elias tårar. Han grät och grät så han fick svårt att andas under en lång stund. Det är egentligen den riktigt första gången som han gråtit som en reaktion på hans sjukdom och på hans "dåligt" mående. Saknar allt det han kunde förut. Sina kompisar. Pianospelandet. Cyklandet. Springandet. Träningen. Skolan. Kunna röra sig. Gå i trappor. Klä på sig. Arg för han får en så tuff behandling som gör att han mår så dåligt och inte klarar sådant han klarat innan. Allt detta och lite till. Han tom skällde på Bea hur taskig Bea brukade vara mot honom innan han blev sjuk. Jag satt med honom i min famn och bara lät honom kräka ur sig all sorg. Kändes nästan skönt att höra honom för första gången inte vara så sluten och "stark".
Jag hoppas innerligt att det värsta är över!!! Att resterande behandling inte ska ta så hårt på honom och att han ska återhämta sig snabbt, så han kan få lite vanligt liv med sina vänner. Men oron lämnar oss inte. För varje dag är vi en dag närmare en tuff behandling - ska han klara det? Hur kommer han att reagera? Vilka fler biverkningar ska han få? När ska han kunna känna av att vara en av alla andra? Utan tankar på blodvärden, biverkninger, behandlingar, tabletter, sjukhus...