Vilken pärs!

Denna 1:a april går till historien som min värsta någonsin. Jag har inte någon gång känt mig så maktlös inför alla känslor som svämmat över mig. Att Elias mår så dåligt som han gör just nu och att ingen verkar veta varför, har tyngt mina axlar till botten.
Gårdagen var jobbig och natten var värre. Jag tror att jag somnade in vid 3-tiden efter att ha legat och lyssnat på Elias andning och hans stönande var gång han rörde sig i sängen. Jag vet inte varför jag var så fokuserad på andningen men jag kunde inte sluta. Framåt halv 5 vaknade jag igen och Elias behövde kissa. Det gjorde ont när han skulle sätta sig upp och han fick ur sig en liten skvätt bara. Sedan låg jag vaken till kl. 6 då sköterskan kom in för att ta prover. Vid halv 8 somnade jag igen för att sedan gå upp vid 10. Då hade Annette redan kommit och Elias fått sova så länge som möjligt innan han skulle iväg på OP. Det blev lite försenat innan han kom iväg men var ganska ok ändå med tanke på att han var fastande. All denna väntan på provresultat är, för mig, jättejobbig! Inte för att jag blir så mycket klokare på svaret men väntan är ändå på något sätt, en ovisshet som gnager i själen. Jag känner mig helt tömd på kraft men samtidigt kan jag inte sitta still utan försöker serva Elias hela tiden för att han ska ha det bra. Rätta till kudden, stoppa om täcket, ta bort täcket, vill du ha dricka?, hämta annan dricka, sugrör?, hämta vatten, byta kisseflaskan, rätta till täcket. Ja, som ni kan se, jag trippar på tå som en Engelsk butler bara för att försöka ge Elias bästa, tänkbara service så att han har det så bra som möjligt. Jag är ingen doktor men ändå så maler tankarna runt i rena doktor House stilen bara för att försöka komma på nått! Hela tiden plågas jag av att Elias inte mår bra och det finns inget värre.
Nu på kvällkvisten, när jag skulle hämta Beatrice hos världens bästaste familj, så skulle Elias upp på röntgen av mage & lungor och jag kände att jag måste åka nu annars så kommer jag aldrig iväg. Jag gjorde rätt och det känns för tillfället ganska bra. Jag vet att mamma Annette (som jag älskar över allt annat) ser till att vår prins har det bra. Hon, till motsatts från mig, förstår och kan tolka alla provsvar och förklaringar från doktorer och tur är det, för jag får fråga henne om det mesta. Väl hemma så fick Bea lite nattamat och Louise tog hundarna på en promenad innan hon plockade lite i köket. Bea somnade sött efter att vi pratat om Elias och varför han har ont. Vi vill finnas där för alla barnen och jag känner ibland att jag inte räcker till eller orkar så ikväll fick det bli lite senare för Bea. Vi hade riktigt mysigt när vi låg och pratade i sängen och jag märkte att Bea´s frågor om Elias inte skillde sig från mina!
Det kan inte sägas för många gånger.....våra barn är det bästa som hänt & jag älskar dom ofantligt mycket!